Tack snälla för att ni hejar på mig under de 45 milen till Stockholm. Cecilia Ekhem och maken Mattias hade tagit sig till stora vägen för att heja. Detta trots att att Cecilia är ME-sjuk och kommer att få betala ett högt pris.

Dag 1 – Tack snälla för att ni hejar – kunde inte fått en bättre start på vandringen

18 april 2022
Dag 1
Bosvedjan Sundsvall – Galtström – 35 km

Jag måste få börja med att tacka alla som hejat, och hejar, på mig. På sociala medier, i verkligheten och, som i dag, efter vägarna.
I Svartvik stod Cecilia Ekhem och hennes man Mattias efter stora vägen, med svenska flaggan och allt, och hejade. Trots att jag vet att hon som ME-sjuk kommer att få betala dyrt för sitt hejande. Det är stort. Tack! 


Men jag tar dagen från början.
I går kväll söndag tänkte jag att nu himlars måste jag få en lång natts härlig sömn. Så att sömnreservlagret räcker i tre veckor. Hur det gick? Torktumlarnatt. Hujedamig. Dessutom lite känning i halsen på morgonkvisten. Men kom sen ihåg att det var så inför maratonloppen också, dåligt med sömn och sjukdomskänsla i kroppen.
Jag mumsar alltså i mig en bytta havregrynsgröt, slänger upp den lilla ryggsäcken på skuldrorna och kliver ut från portgången Bågevägen 21 C. 
Jag går en kilometer på det som ska bli min längsta promenad i livet. 
Då. Plötsligt. Magknip.
Haha. Skrattar för mig själv. Eftersom jag inte vill trycka ihop skinkorna till nästa lämpliga toa som just nu ligger alldeles för långt bort, eller bajsa på Sundsvallsbron, vänder jag tillbaka. Och, jodå, det går skitbra. Ryggsäcken som jag paniklämnade utanför ytterdörren står kvar och jag kan på nytt börja den tre veckor långa vandringen mot huvudstaden.
När jag under några nattyriga timmar snurrade och studsade fram och tillbaka i svettiga lakan var Sundsvallsbron som värsta Mount Everest. Men nu i verkliga livet går det lätt som en plätt. 

Vilken start
Där högst upp på bron, som inte riktigt vaknat till liv och är förvånansvärt trafiklugn, gör jag mig en liten paus för att ta en pampig selfie med stiliga Sundsvall i bakgrunden. Vädret är makalöst och solen speglar sig vattnet. Vilken start på vandringen.
En bil tutar. Hej på dej, också.
Börjar redan bli svettig på ryggen.
Sedan förbi Kubal, Bredsand och så Svartvik. Och där stod alltså Cecilia och Mattias. Cecilia, som varit ME-sjuk i ganska precis tio år, blev sjuk i samband med en influensa. Som de flesta andra ME-sjuka. Hon går hos samma läkare på Ameliekliniken, Jonas Axelsson, som mig. Helst skulle hon vilja gå med mig på vägen mot Stockholm. Som jag hoppas att det blir så. En dag.
Nu får hon nöja sig att följa med en bit. Med sitt eldrivna fordon.
Sedan Kvissleby. Typ 15 kilometer. Vad är klockan? Lunchdags.
Jag har bestämt med min storebror Åke och hans sambo Barbro, som bor i trakten. De, mest Barbro, har lagat mycket gott att äta. Porterstek. Ny energi som ska ta mig ytterligare två mil.

Havsörn och kungsörn
Rakt över vattnet ligger Skottsunds golfbana. Där viftar någon med en golfklubba. Ännu en säsong är i antågande. Jag har svenskt rekord i triple bogeys (inte bra) på just den här banan. Men till sommaren ska jag ta revansch. 
Och därborta är flyttfåglarnas tillhåll. En gång i tiden såg jag både kungsörn och havsörn där. Samtidigt. Efter att en fågelskådare med kikare pekat ut dem för mig. De svävade ovanför alla skrikande och skränande fåglar. Spanade efter sina luncher. 
Det var skönt att sitta en stund. Vila benen. Men nu bär det av igen. Efter fina Ljungan. En hackspett jobbar hårt. Det smäller som pistolskott. Att han inte får ont i huvudet.
Det är omöjligt att gå fel. Jag går fel.
Men jag går förbi trevliga familjer som visar mig tillrätta och tar ern annan väg och sedan, plötsligt, dyker Elin Bogstad och dotter Tuva upp. De sitter vid ett bord efter vägen och säljer björksaft. Fem kronor för ett glas. Ett kap. Himla kul. Direkt från en björk Skedlo, Njurunda. 
Som vatten. Fast lite sötare. Jag känner mig stärkt och går vidare.
Långa raksträckor. Backar. Långa uppförsbackar. Ännu längre uppförsbackar. Nästan inga utförsbackar. Känns det som. Vinande bilar. Jag ska inte trötta ut er med hur långt det är att gå 3,5 mil. Men det känns faktiskt inte så mycket i en gammal kropp.

Storståtligt
Mottagandet i Galtström är storståtligt. Vännerna Svante och Mait Säwén bjuder på både mat och många skratt. Kanske slank det också ner en eller, högst, två öl. För vätskebalansen.
Såg mig själv i spegeln när jag försökte få av mig strumporna. Smidig var inte ordet som dök upp i mitt huvud.
Jag skriver det här långt före jag ska krypa ner i sängen. Det känns redan att den kommer att vara underbart skön. Blir törnrosa i natt.
Jag har haft en himla bra första dag på vandringen. Kanhända det blir en sämre dag i morgon.
Obs: Glöm inte att skiva på namninsamlingen ”För bättre ME-vård”.

Jag fick strålande hjälp första dagen. Lunch hos storebror Åke och Barbro. Middag blev det när jag var framme i Galtström, hos Mait och Svante Säwén. Det fanns dock en del raksträckor som extraväldigt långa på vägen till målet. Men sammanlagt en strålande första dag. Inte minst vädret – bilden från havet strax söder om Sundsvall.

19 thoughts on “Dag 1 – Tack snälla för att ni hejar – kunde inte fått en bättre start på vandringen

    1. Så kul att läsa! Stort att du är igång och tack för att du kämpar för detta pappa❤️

  1. Önskar dig en god natt efter en så fantastiskt dag och vilken prestation, 3,5 mil på en dag 🤩

  2. Härligt att läsa din målande berättelse! Hoppas att du får sova gott inatt och att morgondagen blir en bra dag på vägarna. Hejja dig! 👏🙌🙏

  3. Lycka till på din tur. Glöm inte solskyddsfaktor när du är i solen hela dagen. 🚶‍♂️🥾🔜🌇👍🏻

  4. Så fint att få följa med på din vandring. Ser fram emot nästa inlägg. Stort lycka till på färden

  5. Dag 2 som ska bli lika bra som dag 1 😀. Som Björn ska du akta dig för björn efter kustvägen 🐻! Vandra lugnt och njut av den vackra naturen. Bra kämpat. Heja på!!!

  6. Det här blir roligt att följa, å bra kämpat. Du har redan gjort 5st golrundepromenader (bra rundor utan extremt mycket boll letning:-).

  7. Fantastiskt det du gör! Och tack vare dig och din bok är min dotter, med ME-diagnos sen 2010, patient på Ameliekliniken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.