Jonas Axelsson ME-läkare på Ameliekliniken i Vällingby och på Karolinska sjukhuset. Utan hans kunnande hade jag aldrig kunnat göra den här långa vandringen.

Så hittade Jonas fram till medicinerna

Jonas Axelsson, ME-läkare på Ameliekliniken och den som gjorde Björn Sjöberg frisk, berättar här hur han tänker runt sin medicinering.
Med hjälp av prover och samtal med patienten kan han leta sig fram till rätt medicin, eller de rätta medicinerna.
Jonas avser att gå tillbaka till Karolinska sjukhuset för att så småningom jobba 50 procent där.

Något som gör att Ameliekliniken under en tid inte kan ta emot nya patienter.
Målsättningen är att så snabbt som möjligt ta emot nya patienter igen, säger Jonas Axelsson.

Jonas Axelsson har under tiden på Ameliekliniken varit 100 procent tjänstledig från Karolinska sjukhuset. Från december kommer han att jobba 75 procent på Ameliekliniken och 25 procent på Karolinska.
Amelies föräldrar, som satsar stort för att hjälpa fler ME-sjuka än Amelie, kommer även fortsättningsvis att satsa lika mycket.
– Jobbet på Karolinska är ett sätt för mig att ytterligare utveckla min kompetens till nytta för patienterna på Ameliekliniken. Kliniken söker även nya lokaler i anslutning till Karolinska Universitetssjukhuset. Vi får då helt andra möjligheter till vetenskapliga samarbeten och möjlighet att synliggöra paraviral sjukdom i den akademiska miljön.
En målsättning är att bedriva utbildning och att i framtiden rekrytera fler duktiga läkare. Men satsningen för att långsiktigt hjälpa ME-drabbade gör dessvärre att Ameliekliniken under en tid inte kan ta emot fler patienter i sin mottagningsverksamhet.

Hoppas på avtal
Om kliniken fick ett avtal med en region, som Bragéekliniken har med Region Stockholm, skulle det finnas möjligheter att anställa och då kunde kliniken ta emot mycket fler patienter.
Jonas fortsätter sedan alltså 50 procent på Ameliekliniken. Då ägnar han sig åt de över 200 patienter som redan är inskrivna. De kommer även fortsättningsvis att få högsta prioritet. Han kommer också att ägna sig åt fortsatt forskning.
I boken ”Från sängbunden till maraton eller den stora ME-skandalen” berättade Jonas att han ser biokemiska avvikelser i den här patientgruppens blodprov. I alla fall i 95 av 100 fall.
Tidigare har du sagt att du tar en massa blodprover, även urinprov, tittar på dem, pratar med de sjuka och sedan gör en bedömning utifrån detta. Vilken behandling, vilken eller vilka mediciner du använder, avgörs alltså av både prover och vad patienten berättar?

Varje virus har sitt mönster
– Målet är att om möjligt identifiera vilket virus det rör sig om. Där är patientens berättelse väldigt viktig men den bekräftas med blodproverna. Varje virus har sitt mönster i proverna, och det är utifrån detta som vi behandlar när vi kan. Vissa virus finns det (ännu) ingen behandling för och för dessa skulle man behöva göra behandlingsstudier med mediciner avsedda för andra virus, men det är för dyrt och komplicerat för oss – och skulle sannolikt ändå inte beviljas etiskt tillstånd med nuvarande paradigm.
Här på ME-nättidningen berättade vi förra veckan om Teemu Vikören och att han blev frisk av Rituximab. Men nu visar du att ME-sjuka kan bli friska med hjälp av andra mediciner. Kan du förklara.
– Varje virus har en eller flera celltyper (t.ex. celler i luftvägarnas slemhinnor) som det förmår att invadera, och i dessa – eller i alla fall en undergrupp av dessa – kan viruset också föröka och sprida sig. Därutöver har många virus också ett litet antal celltyper där de förmår att stanna kvar under mycket lång tid (”etablera latens”). Vanliga exempel är vattkoppsvirus (latens i nervceller), Epstein-Barr virus (blodets B-celler), cytomegalovirus (benmärgens stamceller), humant papillomvirus (slemhinneceller) samt HIV (vissa av blodets T-celler).

Ohämmad celldelning
– Eftersom latens kan leda till ohämmad celldelning av värdcellen är virus en möjlig orsak till cancer. I det fall en sådan cancer har en riktad behandling kan man tänka sig att använda denna även som behandling av viruset även hos patienter som inte utvecklar cancer men som bär på viruset. I fallet EBV får en liten andel bärare lymfom på grund av ohämmad delning av B-celler. Man har därför tagit fram rituximab (Mabthera) som specifikt slår ut B-celler, båda sådana som delar sig ohämmat (cancer) och ”vanliga” (med eller utan virus i). I det fall man använder det hos en patient med EBV-latens i B-celler kommer en stor andel av viruset i kroppen att försvinna vid varje dos. Bär man inte på EBV försvinner ändå B-cellerna av rituximab, vilket kan ge ett sämre immunförsvar under flera månader och då leda till försämring av andra virusinfektioner.
– Som synes ovan är diagnostiken alltså helt avgörande för att kunna behandla paraviralt sjuka, och det är därför så frustrerande att vi inte kan/får använda de moderna verktyg som tagits fram med skattemedel (jag tänker på så kallad metagenomisk sekvensering via SciLifeLabs och Virologen på Karolinska sjukhuset).

About Post Author