Jag nästan dreglade. Så mycket lockade bussarna som susade förbi på gamla E4.

När man gått 50 000 steg och i över åtta timmar lockar bussarna

1 maj 2022
Dag 14
Tierp – nånstans intill Björklinge – 41 km

Tidig morgon i Tierp. 
De flesta av de drygt 6 000 invånarna i kommunen ligger säkert och sover törnrosa. Eller så har de vaknat, sträckt på sig, och somnat om. Lite bakfulla.
Inte jag. På Gästis har jag, som vanligt, vaknat före väckarklockan. I ottan. Trött. Ögonen går i kors.

Mitt lata jag talar om för mig att alla andra ligger och sover. 
– Du är inte klok. Vänd på dig och somna om. Skit i de där fånerierna.
Vad jag gör? 
Haltar ur sängen in i duschen. Haltar ur duschen och sätter mig på en stenhård pinnstol. Aj. På med skavsårsplåster, compeed. På med voltaren, en kortison-salva och en skitsalva som jag inte vet vad den heter. Texten har nötts bort. Sväljer sju piller, för ME och för hjärtat. Mumsar i mig lite frukost. Och börjar gå.
Jag hittade dåligt med boenden efter vägen mellan Tierp och Uppsala. Fick bli ett bed and breakfast i Björklinge-trakten. Långt dit. Fyra mil.
Med fötterna inlindade i compeed och jag själv insmord med halva apotekets varulager ger jag mig alltså iväg. Promenaden ska bli min nästa längsta. Om jag går rätt. Det är därför jag förberett mig extra mycket.

Korv, mos och räksallad i Månkarbo
Jag går och jag går och jag går. Över tre timmar har gått. Månkarbo. Korv, mos, räksallad. Allt fett som finns. Ner i truten. Plus Coca-Cola. Och chokladbitar. 
Ny energi. Jag går och går och går. Två motorcyklar kör om en bil, i typ 120 kilometer i timmen, på bakhjulen. Jag blir rädd. Men det går bra.
Jag pratade med kocken på Gästis i går kväll. Han hade vandrat i fjällen.
– Det är psyket, sade han. Det har inte alls med kroppen att göra. Om du ska orka gå i timme, efter timme, efter timme. Dag efter dag efter dag. Kanske vecka efter vecka efter vecka. Då är det psyket som måste göra jobbet. Det är det svåra. Kroppen orkar.
Jag håller med honom till 100 procent. Även om compeed-hälarna och de insmorda kroppsdelarna talar ett lite annat språk. Men Compeed hit och dit. Det är huvudet som bestämmer.

En maktfaktor
Jag läser att vår statsminister Magdalena Andersson är ute och lovar en hel del så här på första maj. Och alla andra som första-maj-talar också. Lite extra tar de i. Så klart. Det är ju val i höst.
Jag tänker att för de ME-sjuka finns, i stort sett, bara en viktig fråga. Och tänker man långtidsvirus-sjuka, så man räknar in både ME och långtids-covid, är det kanske hela 100 000 sjuka människor. Med deras riktigt nära och kära och andra lite mindre nära familjemedlemmar borde det vara uppemot 400 000-500 000 människor. Som är berörda.
Det är väl en grupp stor nog att trycka på politikerna. En maktfaktor. Kanske. Till och med. Men det verkar inte så. Politikerna lovar på helt andra håll. Inte i den del av vården där vi håller till. Jag tror de gör fel. Jag skulle rösta direkt, på nästan vem som helst, om de lovade en satsning. För en relativt billig peng skulle de får väldigt många röster.

Över 50 000 steg i dag
Sen eftermiddag nära Björklinge.
Jag har gått i åtta och en halv timme och har en halvtimme kvar. Jag försöker trolla. Störa mitt eget psyke. Jag har tittat på klockan, kartan, Aftonbladet och allt annat som finns på mobilen 1000 gånger. För jag vill inte tänka på varje steg, över 50 000 i dag. 
Bussar har visslat förbi. Taxiskyltar har lockat. Till och med två bilar, eller förare rättare sagt, har frågat om jag vill åka.
– Din dumma jä….., har mitt lata jag flera gånger skrikit. Det är väl ingen som vet, ingen som får veta, om du genar lite, tar en buss eller åtminstone åker med i bilen när nån frågar.
Men jag själv skulle ju veta, svarar jag. Det skulle störa mig enormt om jag fuskade just den här gången.
Andra gånger kan jag, ibland, resonera som stora stygga vargen. ”Löften är till för att brytas”. Hur politikerna hanterar dagens vallöften blir en senare fråga.
Glöm inte att jaga på era nära och kära att skriva på För en bättre ME-vård. Säg att dom redan har lovat.

1)En garanterat välbehövlig vila mellan Månkarbo och Björklinge. Den stora furan jag lutade mig emot gav dock ifrån sig lite småkryp. Ner i nacken. 2) Björklinge taxi lockade också. Men det blev oringt. 3) Det var en del vackra vyer på dagens mastodontpromenad. 4) Nu börjar jag så smått närma mig målet. 122 kilometer känns nästan granngårds.

3 thoughts on “När man gått 50 000 steg och i över åtta timmar lockar bussarna

  1. Heja heja! 👏🙌 Jag är djupt imponerad av att du orkar kämpa på! Vilket pannben! Och du ger hopp till alla som är sjuka, att en dag kanske vi också kan gå! 🙏

  2. Oj, så imponerad jag blir!
    Både av vandringen som sådan och att
    du är som ett skavsårsplåster på politikerna.
    Heja Björn!
    Sten d Långe,
    alias Sten Feldreich

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.