Krönika: Han gör sig lustig på de långtidssjukas bekostnad

Det är verkligen ingen promenad i parken att vara svårt sjuk i ME. Eller i långtidssjukdomar efter infektioner, som vi också kan kalla det.
Det vet alla ni som just nu ligger nedbäddade. Och det vet jag som låg i framstupa sidoläge i flera år innan jag hade turen att bli frisk.
Pengar till hyran och maten var jag i början av min sjukdom inte speciellt orolig över. Anledning: Försäkringskassan. Det var en statlig myndighet att luta sig emot. Trodde jag.
Hujedamig vad fel jag hade.
Vid just den här tidpunkten skenade Sveriges sjukkostnader. Politikerna hojtade ”så här kan vi inte ha det” och handplockade Ann-Marie Begler som Försäkringskassans generaldirektör. 
Hon drog i nödbromsen. Så att det skrek i rälsen.
– Här jäklar ska det sparas pengar. På de sjuka.
En som värvades för just det ändamålet var läkaren Bengt Jönsson. Han kom till Försäkringskassan i september 2016. I november samma år pratade han inför ett stort antal åhörare. Många läkare.
– Jag har träffat många långtidssjukskrivna, sade han som om det skulle vara ett speciellt arbetsskyggt folkslag.
Lite senare berättade han om läkarnas oerhört viktiga roll. Han sade att dåliga läkare gjorde de sjuka ännu sjukare.

”Dåliga läkare”
Som exempel tog han en kvinna som varit hos en ”dålig” läkare och fått diagnosen fibromyalgi. 
– I förra veckan kom hon till mig. Jag frågade hur den tidigare doktorn satt diagnosen. Hon sade att han klämde lite och att hon var öm.
Bengt Jönsson berättar att han då sade ok till kvinnan och att han sedan frågade henne:
– Vad sade läkaren mer då. 
– Att jag bara skulle bli sämre.
Det sägs på ett lite roligt vis och det skrattas på läktaren. 
– Ni skrattar ni. Men framför mig hade jag en kvinna lika gammal som jag själv och som inte hade speciellt mycket utbildning. Och hon hade förmodligen inte sprungit mer än två kilometer de senaste 20 åren.
Underförstått. Eller ganska mycket i klartext. Här var det ”white trash” som pjåskade alldeles för mycket. Det var bara rycka upp sig och börja jobba.
– Kvinnan med sjukdomen fibromyalgi berättade vidare för Bengt Jönsson att hon brukade få ont när hon åkte på internat med jobbet.
– Tacka fan för det! Hon rörde ju aldrig på sig, säger Bengt Jönsson.

När han fortsätter göra sig lustig på den sjuka kvinnans bekostnad, på sin egen patients bekostnad, drar han ner ännu mer skratt från läktaren. 
Så gick det alltså till i november 2016. Vid en tidpunkt då jag själv låg som ett kolli och hoppades att läkare jag besökte skulle lyssna på mig, försöka lära sig min sjukdom, och göra mig bättre.
Dessvärre tror jag att en del av mina läkare gjorde precis som Bengt Jönsson. De använde mig som driftkucku för att få ett gott skratt i fikarummet. Eller på föreläsningen. Jag fick vara latoxen som kunde jobba men inte ville.
Vad var då Bengt Jönssons recept för ett friskare Sverige?

Raljerade
Tro det eller ej men de sjuka skulle ha Bengt Jönssons inställning och göra som honom. Han hade minsann brutit tre fingrar och jobbat vidare. Bara alla hade hans arbetsmoral och motivation skulle alla i hela Sverige, 100 procent, krafsa av sig sina sjukdomar och börja jobba. I morgon dag. Tamefan.
Det var kontentan. Helt klart.
De långtidssjuka raljerade han däremot ganska friskt med. Han avslutade med att fråga om behandlingen långtidssjukskrivning, rent vetenskapligt, är bra för hälsan.  
– Nää, hörs det från läktaren. 
Bengt Jönsson frågar då snabbt om det är vetenskapligt bevisat.
– Ja, svarar läktaren.
– Och vad säger det svarar Bengt Jönsson ännu snabbare.
– Att det är dåligt, svarar läktaren.
– Ja, vadå, säger Bengt Jönsson ännu mer jättesnabbt till läktaren.
– Ökad dödlighet, svarar läktaren.
– Ja, ökad dödlighet i annan diagnos än den man är sjukskriven för, avslutar Bengt Jönsson. 
Halleluja! Halleluja! Hör jag på något vis framför mig när jag tittar på slutklämmen av filmen. Och så tänker jag på Knutby.

Går på i ullstrumporna
Sedan blir jag jätteförvånad. Dör de långtidssjukskrivna verkligen oftare än de som inte är långtidssjukskrivna? Det hade jag aldrig kunnat lista ut själv.
När det sedan började skrivas till höger och vänster om att svårt sjuka, ibland döende, tvingades tillbaka till arbetet blev det ett herrans liv. Det närmade sig också valtider och Ann-Marie Begler, generaldirektören med de hårda nyporna, blev en politisk belastning. Hon fick ta sitt pick och pack och lämna Försäkringskassan.
Kvar blev Bengt Jönsson. Och han går fortfarande på i ullstrumporna. Nu säger han nej till sjukpenning för att en ME-sjuk ligger för mycket. Jo, ni läste rätt. Bara hen rör sig mer skulle hen bli bättre och kunna börja jobba, anser alltså Bengt Jönsson. 
Man upphör aldrig att förvånas.
Kanske ser det bättre ut i Försäkringskassans statistik om de blånekar sjuka människor. Och kanske sparas det pengar, i alla fall kortsiktigt, om de sjuka människorna sätts på bar backe. Men friskare blir de inte av att Försäkringskassan plockar fram piskan och anställer machogubbar.

Tacka fan för det 
Och som ME-sjuk skattebetalare tar det emot att tvingas bidra till Bengt Jönssons höga lön. Detta samtidigt som han och hans likasinnade på Försäkringskassan tar levebrödet från svårt sjuka människor som betalat skatt, alltså till sina egna statliga sjukförsäkringar, i stora delar av sina liv.
Om Bengt Jönsson borde jobba med annat än sjuka människor? 
Tacka fan för det!