Håkan Jutbo, ett bra stöd och en humörhöjare i det sjuka livet.

Kapitel 8

Jag har en livmedikus. Det skulle alla människor ha.

Någon man kan ringa när det kör ihop sig på hälsofronten.
Vi har spelat väldigt mycket golf. Vi har ölat och druckit whisky.
Mycket whisky har det blivit. Vi har pratat mängder av skit, men också om allvarliga saker. Han har sett mig frisk, hur jag jobbat utav helvete och tränat mer än jag jobbat.
Min livmedikus Håkan Jutbo känner mig alltså bättre än alla läkare tillsammans. Han vet skillnaden mellan när jag pratar skit och när det är på riktigt.
På pluskontot är att han är sjuksköterska och har ett självförtroende högre än Eiffeltornet. Han kan axla i stort sett vilken roll som helst mellan vårdbiträde och överläkarnas överläkare.
Som jag berättat tidigare fick jag ME i samband med en influensa i januari 2008. I slutet av maj det året gick livmedikusen och jag det årets första golfrunda.
Jag var långt ifrån mitt rätta jag.
– Det är nåt fel på mig. Det är nåt som inte stämmer i kroppen, sade jag.
– Jaså, det är alltså nåt fel som är galet. Vad är det då, undrade han.
Krystat mumlade jag nåt om många symtom och att det var väldigt
konstigt.
Mycket mer blev inte sagt. Den gången. Vi gick rundan och han vann väl som vanligt. Vi spelar alltid 20-20-40 när vi golfar. Det innebär att den som vinner första nio hålen ska ha en tjuga av den andre, samma gäller sista nio. Och den som vinner totalt, hela rundan, får 40 kronor.
80 kronor att tjäna. Eller förlora.
På många år sade jag inte mycket om mitt eländiga tillstånd till någon.
Inte till mina fyra döttrar, inte till mina vänner, bekanta eller arbetskamrater.
Min särbo Ing-mari berättade jag direkt för.
– Skynda dig till akuten innan det går över, sade hon.
Nää, det sade hon inte. Hon gjorde som det flesta skulle ha gjort.
Hon lyssnade och kom med välmenande råd. Men hon kunde inte förstå.
Vem skulle kunna göra det? Jag hade själv ingen aning.
Under flera år kunde jag låta bli att berätta genom att hålla mig undan och mumla halvsanningar.
Men 2014 var jag tvingad att klämma fram det här med ME. Det gick inte att dölja längre. Sjukdomen som jag hade och som jag hittat genom att googla. Den stämde till punkt och pricka på mig.
Och det är verkligen inte lätt.
Att berätta.
En sjukdom som aldrig kommer att gå över. En sjukdom som kan missuppfattas för att du är lat. En sjukdom som minst 95 procent av läkarkåren säger inte finns. En sjukdom som 99 procent av befolkningen inte hört talas om. En sjukdom som, i värsta fall, gör dig till en levande död. En sjukdom som tar dig ifrån dina nära och kära.
Vem vill berätta det?
Mina fyra döttrar berättade jag för en augustivarm kväll på balkongen.
Jag lagade min paradrätt lasagne och vi drack vin. Det var första gången de hörde ordet ME. Vi grät och skrattade och hade en väldigt fin kväll.
Min särbo Ing-mari berättade jag för på riktigt i bilen. Jag hade skrivit ut ME-symtomen på papper och lämnat över till henne. Jag sade att jag inte var mycket att ha och att jag förstod om hon ville kliva av. Inte bilen, utan förhållandet.
Hon läste. Tänkte. Jämförde mina symtom med de som stod på pappret. Nickade, att ja, jo, det kunde det nog vara.
Sedan tog hon min hand.
En del människor vill man verkligen ska begripa. Hela bilden. De nära och kära. Inte för att man vill ha nåt tycka-synd-om. Men för att de ska veta varför man ligger där som en hösäck, varför man inte kan
vara barnvakt, följa med på golfrundan eller gå på kiosken och köpa en glass.
Med andra är det inte så noga. De som, en bit in i första berättningsförsöket, avbryter för att tala om att de också nyss varit förkylda får liksom tycka och tro lite som de vill.
Det gör inget att de är och gör så. Kan till och med tycka att det är riktigt skönt. Man pratar om andra saker, om det man alltid pratat om, med varandra.
Men en del blir det naturligt att öppna sig för. När man får gensvar.
När jag berättade för min kamrat Håkan Jutbo, också 2014, att det var skit på riktigt började jag med den där gången i maj 2008.
– Kommer du ihåg då. Vi stod och chippade vid övningsgreenen och jag sade att det var nåt fel på min kropp. Att den inte fungerade så bra.
– Det gör jag absolut, svarade han.
Jag berättade hur det varit under åren sen dess. Hur handbromsen dragits åt undan för undan och att det nu börjat ryka ur motorn/kroppen.
Han lyssnade utan att avbryta. Sedan ställde han frågor. En massa frågor.
Genuint intresserad, verkade det som.
När vi pratades vid nästa gång hade han läst på mer. Frågade ännu mer. Så där höll det på. Till slut var han riktigt påläst. Trots att hans sjuksköterskejobb var inom psykiatrin begrep han att det jag drabbats
av var en fysisk sjukdom. Eller kanske just därför.
Det var ungefär i det här skedet som jag bestämde mig för att det inte bara var kungligheterna i Sverige som skulle ha en livmedikus.
Jag droppade frågan. Bara sådär rakt av.
Han verkade inte helt förvånad. Inte heller avog.
Men han ville ha det mer formellt.
Så fick det alltså bli. Han blev inbjuden på pizza, öl och en stänkare.
Jag hade fyllt i ett formulär där jag, nästan överdrivet respektfullt, upphöjde honom till min livmedikus.
Han läste igenom kontraktet och smuttade på stänkaren.
Och nekade.
– Det här kan jag inte skriva på. En livmedikus måste också ha ett liv, det hörs ju på namnet, sade han.
Han nekade alltså inte. Inte egentligen. Han förhandlade.
Nu ville han ha en omformulering av kontraktet. Jag skulle inte få kontakta honom dygnets alla timmar. Utan bara dygnets ljusa timmar.
Såvida han inte var på krogen. Då fick livmedikusen, även nattetid, störas i hälsofrågor. Men då kunde han å andra sidan inte garantera hälsorådens kvalitet till hundra procent.
Jag försökte jämföra med kungahuset och vad en mycket sjuk drottning Silvia skulle säga om inte livmedikusen var på hugget dygnets alla timmar. Men han lyssnade inte på det örat.
Jag köpte ner mig.
Kontraktet signerades från båda sidor. Och nog såg han en aning mallig ut. En livmedikustitel är inte fy skam.
Om du känner att nåt är på riktigt fel är du beredd att prova allt. Det började med vitaminer, alla bokstäver, fitline, B12-vitaminer i sprutform, D-Ribose, L-karnitin, naltrexonhydroklorid, nitroglycerinspray, cannabisolja, cellgifter i tablettform, kortison. Jag skickade efter – och skickade in – en massa allergitester.
Listan jag provade skulle kunna göras hur lång som helst.
Då är det bra att få stöta och blöta för -och nackdelar med någon. Jag läste naturligtvis på själv och hade mycket idéer och även beslutanderätt.
Men min livmedikus var ett perfekt bollplank. Han var utbildad i läran om människokroppen och visste hur den reagerade på olika preparat. Jag gick redan på hjärtmediciner så det var inte bara att blanda hejvilt.
Det blev lite plus och lite minus med allt laborerande. Men inget som på sikt ändrade hälsotillståndet.
Den gången jag tjuvlånade Enbrel av storebror var jag lite ängslig. På gränsen till Lille Skutt. Det var ju inte hallonsaft som skulle in kroppen och kanske skulle det gå på tok. Naturligtvis kontaktade jag min livmedikus.
– Jag kommer. Det står i mitt kontrakt att jag vid den här typen av extraordinär händelse ska vara på plats inom 45 minuter. Jag köper pizzor och öl på vägen. Jag slänger med några chokladkakor också. Det ska vara hela kostcirkeln.
Sprutan intogs i laga ordning med 45 graders vinkel mot den något svampiga magen. Alldeles intill naveln. Lite svid och en liten bula under huden. Det var allt. Något mer hände inte. Ingen yrsel, ingen andnöd, ingenting.
Jag sade till livmedikusen att det var fritt fram att lämna. Uppdraget var slutfört.
– Aldrig att jag lämnar dig nu. Det återstår mycket kontrollerade och grejer innan jag kan dra mig hemåt.
Det blev en minnesrik eftermiddag och kväll.
Jag liggandes i soffan och han sittandes i fåtöljen gick vi igenom stort och smått i livet. Möjligen kom det fram några öl extra.
Vi pratade hockey och fotboll. Mest Timrå och Gif Sundsvall.
Arsenal och Tottenham. Kvinnor. Golf. Gamla historier som vi hört varandra berätta hundratals gånger tidigare drogs igen. Vi visste redan vart vi skulle skratta så vi tjuvstartade skrattandet till och med före själva poängen.
Det ytliga blandades med lite djupare.
Jag läste Nils Ferlins »Kulörta lyktor« och tyckte den passade bra.
I alla fall för mig hade det slocknat väldigt många lyktor de senaste åren. Nu ringlade vägen till ingenstans.
Han läste Sten Selanders »Spela kula« som också är väldigt tänkvärd.
Nog ska man tänka efter före. Hur man beter sig. Så man inte gör sina medmänniskor illa. Även om det bara är en liten folkskolegrabb.
Om jag uppfattade det rätt fick livmedikusen hämta bilen dagen efter. Patienten mådde också, efter omständigheterna, bra.
Enbrelen gjorde sitt. Jag fick mer energi och efter någon vecka kändes det riktigt bra. Jag började, nästan, tänka på att plocka fram golfklubborna som några år legat i träda.
Men när det blev tji medicin blev det också tji golf.
Kanske tur det, försökte jag intala mig. Det hade ändå bara slutat med 80 kronor plus för livmedikusen och en tunnare plånbok för mig.
Därför har han också väldigt oförmånliga ekonomiska villkor i sitt avtal som livmedikus. Närmare bestämt inget pröjs alls. Han behöver dem inte. Pengarna. Han lever fortfarande gott och på stor fot efter våra tidigare typ två miljoner golfdrabbningar.
Trots handen i bilen blev det efter något år ändå slut med Ing-mari.
Men där var livmedikusen inte mycket att luta sig mot. När det gällde kärlek fick jag klara mig själv.
– Det där är en jävla bransch. Där är jag aldrig och rotar, förklarade han.
Lika klok som vanligt. Alltså.
Skulle inte allt i just det här kapitlet vara helt sanningsenligt så är det livmedikusens fel.
– Folk som aldrig ljuger är förjävla tråkiga, brukar han säga.
Och vem vill vara förjävla tråkig?