NORGE 4 | PREIKESTOLEN


Preikestolen är en fjällplatå, en stor och alldeles platt klipphylla, som sticker ut drygt 600 meter över Lysefjorden i Forsands kommun. Det är en turistattraktion som heter duga. Varje år besöks klipphyllan av
150 000 till 200 000 människor.
Jag har alltid varit väldigt höjdrädd. Som liten vägrade jag klättra i träd. Att på semesterresor ge mig iväg på bergsutflykter med bil eller buss har gett mig mardrömmar flera dygn i förväg. En och annan
whisky har det blivit för att överleva dessa resor. Ja, jag är så höjdrädd att jag knappt vågar mig upp på Norra berget i Sundsvall.
Första gången jag kom till Sandnes och Stavanger var i april 2016.
Jag och min särbo Ing-mari hade bilat till Arlanda och tagit direktflyg till Stavanger. Vi var på plats för att jag skulle ta prov och se om jag fick genomgå min drömbehandling.
Det var första gången jag såg Preikestolen. Inte på riktigt. Men den fanns på alla turistbroschyrer. Den låg inte alls många mil ifrån de norska städerna där vi befann oss och den såg så himla mäktig ut. Men det var absolut inget för mig.
Jag var naturligtvis alldeles för sjuk för att ens tänka tanken. Men även om jag varit frisk hade det inte varit något alternativ. Höjdrädslan.
Ing-mari och jag var där i två dagar och två nätter. Så det blev tid över för annat än besöket på Kolibri-sjukhuset. Den mesta tiden tillbringade jag, med slutna ögon, på hotellrummet. Ing-mari gav sig ut på egna upptäcktsfärder.
Men med hyrbilens hjälp kunde även jag se mig om en del. Vi åkte söderut till Egersund och parkerade utmed havet. Ing-mari promenerade en skaplig tur på stranden. Jag låg i bilen och hämtade kraft. Vi körde runt i Stavanger och över bron Bybrua till ön Hundvåg.
Det var väldigt fint. Det var vi överens om.
Men det spelade ingen roll hur vackert det var längs kusten. Det fanns inget som slog Preikestolen. Något så fantastiskt och häpnadsväckande att jag knappt trodde det var sant. Det kröp i hela kroppen, var värsta suget i maggropen, när jag såg bilderna.
Jag har alltid gillat utmaningar. Inte de tuffaste, kanske. Men lite lagom svåra. Maraton har jag sprungit. Vasaloppets nio mil har jag åkt.
Och efter första behandlingssvängen till Norge slog jag till med ett heligt löfte.
Om norrmännen, med läkaren Dagfinn Øgreid i spetsen, gjorde mig frisk skulle jag vandra upp till Preikestolen. Med höjdskräck och allt.
Jag tänkte igenom löftet länge och väl. Om jag blev så bra att jag kunde gå rakt uppför ett fjäll i flera timmar skulle det vara värt skräcken.
Jag skulle kunna göra precis vad som helst för lyckan att bli frisk.
Den 7 juli 2019 åker jag och min dotter Maria bil från Sundsvall till Arlanda. Vi flyger till Gardemoen och vidare till Sola flygplats vid Stavanger. Att flyga den sträckan känns som att träffa en gammal vän.
Så mycket elände flygrutten ställt till för mig. Nu är allt glömt och förlåtet.
Och mer därtill.
Trippen är noggrant planerad. Mest av Maria, får jag väl erkänna.
Hyrbil på flygplatsen och första natten bor vi i centrala delarna av oljestaden Stavanger. Från hotellet är det promenadavstånd till hamnen och turiststråken.
När man hör oljestad är det inte det här man ser framför sig.
Stavanger är en näpen och idyllisk stad med så fina färggranna hus.
Det är gränder och prång och många små affärer.
Hit hade Ing-mari och jag inte tagit oss med bilen då gatorna var stängda för trafik. Det var synd. Men nu kan jag i alla fall gå på gatorna och se det innersta av staden.
Maria och jag sitter i hamnen och äter världens godaste fisksoppa och dricker ett glas vitt vin och pratar om livet. Och om vädret. Hur mycket man än planerar en sån här resa är det ändå vädret som bestämmer.
Riktigt dåligt väder och vi skulle inte ens kunna gå upp. Med bara vanligt dåligt väder klarade vi att gå upp. Men vi skulle inte se nåt.
Ingen utsikt.
Dagen efter hämtar vi en stor tårta på Romsöes Conditori på Prostebakken i Stavanger och kör mot Kolibri-sjukhuset i Sandnes. Jag ska träffa min hjälte och räddare, cancerläkaren Dagfinn Øgreid.
Första tidningsrubriken på min lista:
»Helsetilsynet: Dagfinn Øgreid er en fare for liv og helse«
Hugaligen. Jag är nervös. Jag har bara beställt tid för provtagning och rådgivning. Inte berättat att jag tänker dyka upp med tårta och vilja intervjua honom.
Och prata om Rituximab. Som kunde vara känsligt.
Den stora Rituximab-studien RituxME har slutat med fiasko. Det har gått ut ett påbud om att »Rituximab hjälper inte ME-sjuka«. Och de som stoppat fingrarna i Rituximab-burken har fått ett helvete. Eller, i alla fall, väldigt besvärligt.
Dagfinn Øgreid hade alltså fått mycket skit.
Hur kommer han reagera när jag dyker upp?
Jag hade inte behövt vara nervös. Det är stora famnen. Jag träffar först sköterskan Inger Kristin Grødem som jag under den svåra tiden hade alla kontakter med. Hon skiner i kapp med förmiddagssolen och är på gränsen till lyckligare än jag.
Dagfinn Øgreid är också väldigt glad.
Det blir provtagning. Och en intervju med Dagfinn Øgreid.
Han har fått skarp kritik av läkarkolleger. Han har blivit anmäld till olika myndigheter och granskad fram och baklänges. Han har blivit avstängd från jobbet som läkare.
Efter en varning från norska myndigheten Helsetilsynet tvingades han sluta med Rituximab-behandlingarna. Han tvingades också avsluta en viss typ av cancerbehandlingar.
Han säger till mig när vi sitter på hans tjänsterum att han värnar om de svårast sjuka. Att han drivs av att hjälpa dem. Att han de senaste åren känt mer och mer på det viset. Patienter andra läkare gett upp hoppet om vill han hjälpa.
Jag är oerhört glad och tacksam att han kunde hjälpa just mig. Att jag hittade hit precis när de öppnat och hann bli klar med behandlingen innan de tvingades stänga. Men samtidigt. Så många som hade haft chansen att få hjälp men som nu blev kvar i sjukdomen.
Jag hade tidigare pratat med Jessica Elmblad boende i Köping.
Hennes dotter Tilda Ramström, 16 år ung, har ME och hade varit sängliggande. Efter att ha fått Rituximab hos Dagfinn Øgreid kom en stor vändning och Tilda kunde börja skolan igen. Från sängliggande till studier, alltså.
Men dottern hann bara få fem av sex behandlingar Rituximab innan droppslangen drogs ur. Innan den norska hälsomyndighetens beslut.
Mamma Jessica var mycket orolig att inte Tildas förbättring skulle hålla i sig när behandlingen avbröts.
Jag hade också pratat med Tytti Tuohino Vinje i Bergen, Norge.
Hennes son Teemu Vikören fick ME när han var elva år. Han blev sämre och sämre. Till slut var han var så dålig att han låg i en komaliknande sömn 23 timmar om dygnet. Han kunde inte svälja själv så han matades med flytande föda.
I fem år låg han så.
Läkarna på sjukhuset kunde inget göra.
Efter två månaders behandling hos Dagfinn Øgreid, 2×1000 milligram Rituximab, började Teemu Vikören bli bättre. Efter sex månader var han mycket bättre.
I januari 2016 fick Teemu första behandlingen. Hösten samma år började han gymnasiet. Han kunde också börja träna, jogga.
– Vår son är frisk, sade mamma Tytti, när jag pratade med henne.
Men han hade förlorat de viktiga tonåren. En tuff väg tillbaka väntade.
Jag berättar för Dagfinn Øgreid och han säger att han vet att behandlingen hjälpt väldigt många. Det har kommit patienter från Norge, Sverige, Danmark, Finland, England, Tyskland, USA och Oman.
Detta utan någon som helst marknadsföring. Han säger att han sammanlagt behandlade cirka 300 patienter.
– Runt 100 blev bättre eller mycket bättre. Några helt friska, säger han.
En man i min ålder, mellan 60 och 65 år, som varit sängbunden i fyra år kunde börja arbeta igen.
– Nu jobbar han som chef i ett oljeföretag, säger Øgreid.
Jag frågar vad han tror om att jag ökade doseringen så mycket mot slutet av behandlingen. Tog fem gånger mer Rituximab än det var tänkt.
– Nog måste väl det ha haft betydelse för mitt tillfrisknande, säger jag.
– Det är mycket möjligt. Till och med troligt. Eller så var det tiden som gjorde det. Kanske hade du blivit bättre även om du inte tagit mer medicin, säger han.
Vi går in i fikarummet och jag räcker över den fina tårtan. Han tackar mig för tårtan. Jag tackar honom för livet.
Det står det också på tårtan.
»Takk for livet«.
När jag i slutet av behandlingen i Norge började bli bättre sade Øgreid att jag ändå skulle ta det lugnt. Inte rusa iväg så mycket. Han
hade sett andra patienter som tagit i så det knakat, fått bakslag, och kommit tillbaka till honom för fler behandlingar.
– De har kunnat känna sig friska länge. Sedan har de blivit sämre igen. Kroppen behöver tid för att återhämta sig, sade han.
När jag säger att jag ska fotvandra upp till Preikestolen nästa morgon ruskar han på huvudet.
– Ta en helikopter i stället.
Han säger att det är väldigt tråkigt att stora studien RituxME blev negativ.
– Väldigt synd att medicinen blev stoppad. Jag vet att Rituximab fungerar. Jag har sett det själv.
Maria hade bokat rum nedanför fjället, vid vandringens början, så vi ställer in hyrbilens front mot målet och gasar. Inte för hårt tryck på gasen, dock. Norge har låga hastigheter och höga böter.
Vägen tar oss in mot ett vackert fjällandskap. Kilometerskyltarna, Preikestolen 28 km, visar att vi närmar oss det stora målet.
Mycket känslor inombords. Men vi har så mycket annat att ventilera, vi tjattrar på om allt mellan himmel och jord. På färjan mellan Lauvik och Oanes går vi ut på däck och njuter av det mäktiga sceneriet.
När vi rullar av färjan sitter vi helt tysta. Det är en dryg mil kvar till Preikestolen och det som var så långt borta, omöjligt att nå, är nu så nära.
Jag kommer att klara det här. Hålla löftet. Bli frisk.
Maria är på väg att fråga något och jag känner att jag inte kommer att kunna svara. Jag hör att hennes röst också brister. Det är så starkt.
Tårarna rinner och vi är alldeles blöta i våra ansikten.
Vi sitter tysta och jag försöker tänka på något annat så att jag inte gråter bilen full. Vi rullar några kilometer till och så koncentrerar jag
mig det värsta jag kan.
– Jag är en riktig grinolle, säger jag.
– Jag också, säger Maria.
Det är lika svårt att sluta skratta som det var att sluta gråta. Vi skrattar resten av slingrande vägen ända fram till Preikestolen.
Googlar man Preikestolen är det första som kommer fram »dödsfall«. En och annan har halkat en sista gång eller varit för tuffa när selfies skulle tas. För en vandrare med höjdskräck extra allt är det ingen lugnande läsning.
När vi kommer fram drar vi oss alltså mot sjukvårdstältet. Vi vill ha lugnande besked. Men icke.
De berättar att de får rycka ut ständigt och jämt. Inte dödsfall. De som ramlar så illa hamnar inte i de här sjukvårdarnas område utan bra mycket längre ner. På andra sidan. Men de har en hel del benbrott och andra skador att ta hand om. Folk som överskattar sina krafter, eller blir sjuka, måste hjälpas. Jag är väl inte 100 procent säker på min egen
fysiska status och det är bra att veta att de klarar hårt arbete i tuff terräng.
Vi ställer klockan tidigt och hoppas på bra väder. Vi har varit in på alla väderappar och några till och det ser lovande ut. Det är fortfarande skumt när vi äter frukost och har precis ljusnat när vi börjar vandringen.
Eller klättringen.
För det går brant uppåt. Sedan går det ännu brantare uppåt.
Någon bergsget har jag inte hunnit bli så det blir en del stopp för vila. Vi tar oss några steg i taget och det är ganska lugnt. Det riktiga lämmeltåget av turister har inte kommit igång än.
Höjdskräcksklumpen i magen håller sig borta. Till den sista biten.
Då är det, i min smak, lite för smala stigar i förhållande till de lodräta stupen.
Vid möte går jag inte på utsidan. Jag är snarare limmad mot bergväggen.
Hackandes tänder. Men jag är i alla fall mycket tuffare än jag trodde.
Efter fyra kilometer och tre och en halv timme står vi på Preikestolen.
Vi kramar om varandra. Inte så många tårar nu. Känns mer som »Wow, vi klarade det. Vilken grej«.
Det är alldeles vitt, som mjölk, runt oss. Molnen har inte lyft. Inte så mycket till utsikt. Men det går inte att klaga på det som omger oss.
Det är nästan magiskt med dimman som bäddar in fjällplatån.
Vi är inte så många som hunnit upp och det sitter små grupper och fikar och hoppas att molnen ska lätta. Jag har packat för istid med varma kläder. Däremot bara en t-shirt, den jag har på mig. Det känns som den doppats i vatten, så blöt av svett är den. Istidskläderna behövs inte.
Vi har fyllt på fjällbäcksvatten på vägen upp och i just denna stund har jag svårt att tro att det finns något godare på jorden. Kaffe och bullar smakar också väldigt gott.
Det går någon timme och vi börjar bli oroliga. Vi har ett plan att passa. Tänker att vi måste börja promenaden ner. Molnen ligger fortfarande täta runt oss. Vi fick inte se utsikten från Preikestolen, säger vi till varandra. Men det har varit fantastiskt ändå.
Vi börjar gå. Bara en bit nedanför toppen är det sol och en fantastisk utsikt. Vi tar de finaste bilderna på andra och de hjälper oss att ta de finaste bilderna på oss.
Men hur tänkte vi där? Planet lyfter ju inte förrän om tre och en halv timme. Vi har tid på oss.
Vi klättrar uppåt igen. Nu, nästan, som bergsgetter.
Så skingras molnen och där står Preikestolen i all sin prakt. Sticker rakt ut från bergväggen. Från ingenstans. Något så mäktigt. Med Lysefjorden över 600 meter nedanför. Jag är våldsamt glad över mitt löfte. Tänk att få se detta. Det mänskliga ögat överträffar alla bilder.
Vi går ut på klippan och det är fullt med folk överallt. Det springer runt ett par hundar och barn är nära kanten. Ganska många sitter med fötterna utanför kanten. Fast det stupar över 600 meter rakt ner.
Vi är inte lika tuffa, eller tokiga. Vi vänjer oss efterhand vid den nästan obeskrivliga höjden och vågar oss en bra bit närmare kanten.
För bildernas skull. Men vi tänker inte dö för en selfie.
Det kommer också en helikopter snurrande över oss. Den som Dagfinn Øgreid sade jag skulle åka med. Det hade nog varit mäktigt.
Men det jag upplever nu finns det inte helikopter i världen som kan bräcka.
Till slut tvingas vi ändå börja nedstigningen.
Jag tittar över stupkanten en sista gång och är väldigt tacksam att jag inte, under min behandling och i övermod, lovade mig själv att glidflyga från Preikestolen.