Från mitt sovrum ser jag tvärs över Sundsvallsbukten till Södra berget och den blinkande 216 meter höga tv-masten som blivit en kompis i natten. Jag ser också det röda skenet från hotellet och ett par mindre ljuskällor vid sidan om.

Kapitel 2

31 DECEMBER 2016 | 08:51–10:01


Mobilen ringer igen. Rycker inte till. Lite mer beredd den här gången.
Det är Ing-mari. Vi pratar om hur natten varit och om hennes katt Messi. Han har inte varit inne sen i går kväll. Bekymmersamt. Det har setts lodjur på Hemmanet där hon bor. Han som vi trodde var en hon när han döptes till Miss Li brukar aldrig vara ute på nätterna.
Men han som senare döptes om efter den argentinske fotbollsspelaren kommer säkert tillbaka. För trots att han trivs bäst i soffan framför tv:n klarar han det tuffa livet. Livet i mörka skogen på andra sidan vägen.
Hon frågar hur jag tror det blir i kväll. Om jag känner mig lite bättre så jag kan komma. Jag säger att det i alla fall inte blir till maten. Men att jag kanske kommer senare så vi kan fira in nyåret med en skål och titta på fyrverkeriet nerifrån hamnen. Jag säger kanske fast jag redan bestämt nej. Vet inte varför. Vi säger att vi hörs under förkvällen.
Jag tittar på klockan i fönstret. 09:05. Det gör jag många gånger under dygnets alla timmar. Jag har tänkt att jag ska låta bli. Det går ju så himla sakta när jag blänger mig fram några minuter i taget. Men ögonen hamnar där ändå. 09:06
Lägger igen ögonen efter pratet med Ing-mari och tänker tillbaka till januari 2008.


Jag var 52 år och hade jobbat som nyhetschef på tidningen Dagbladet i fem år. Den sista tiden hade varit jobbig. Jag hade varit stressad och sovit dåligt. Vaknade ofta väldigt tidigt, ibland mitt i natten, och åkte till jobbet.
– Nää, nu får det räcka. Jag går tillbaka och blir vanlig reporter, sade jag till min dåvarande chef Åke Härdfeldt.
Kroppen slappnade av och jag fick en kraftig influensa.
Det var piss att kasta bort flera dagar, kanske en hel vecka, i sängen. Jag hade ju en bra nyhet på gång och till helgen skulle döttrarna komma hem och hälsa på.
Jag kämpade mig in i duschen och huttrade under det kalla vattnet.
Nog skulle jag väl ändå kunna masa mig iväg till jobbet.
Sedan var det som om influensan tog om. Som om den trampade gasen i botten.
Den däckade mig helt. Så dålig och så trött. Och dagarna gick.
Ing-mari kom med en nyinköpt bok. I ett töcken försökte jag läsa »El Choco«, om en svensk som suttit i ett Boliviansk fängelse. Men ögonen bara ramlade igen.
Efter ett par veckor i sjuksängen kom första arbetsdagen.
När väckarklockan ringde måste jag direkt välta mig ur sängen och ner i golvet för att komma upp. Det kändes som jag fått i mig en hel hink sömnmedicin.
Sömnmedicinen blev kvar. Hela tiden. I huvudet.
Den första tiden fick jag ta luncher på två–tre timmar för att åka hem och sova. Eller bara ligga och blunda.
Första veckan var det promenad ut i stora entrén. Och tillbaka samma väg. Utan dåligt samvete eller onda blickar. Jag hade jobbat in de långa luncherna och mer därtill.
När de långa lunchernas tid fortsatte blev det lite känsligare. Då blev det att smyga ut nödutgången. Passande namn, kändes det som.
En natt vaknade jag av att det studsade och for i hjärttrakterna och kroppen badade i svett. Ont gjorde det också. Rädd som Lille Skutt klev jag upp och åkte till akuten.
Ing-mari skulle iväg till London nästa dag och undrade om hon inte borde ställa in resan.
– Nää, det är lugnt. Jag är säkert på jobbet innan planet lyfter, sade jag. Jag sade så för att jag efter Lille Skutt-tendenserna ville låta lite tuff.
Men egentligen trodde jag på riktigt att det var nåt jävelskap med hjärtat.
Det måste det vara. Som det betedde sig.
Men när Londonplanet lyfte var jag på jobbet. Fick lämna sjukhuset efter några timmar.
Sedvanlig hjärtinfarktobservation. Utskrives till hemmet utan medicinering, går det att läsa i min sjukjournal.
Den första tidens akutläge övergick så småningom till att jobba och leva med handbromsen i. Jag jobbade för det mesta 100 procent, men var tvingad att vila igen mig på kvällar och helger.
Så skalades vardagen av lite undan för undan.
Fysträningen ställdes in, två varv på golfbanan, 36 hål, blev ett varv på golfbanan. Ett varv på golfbanan, 18 hål, blev nio hål. Storhandlingen på City Gross blev ost, bröd och en liter mjölk. Matlagningen blev en färdig pizza.
Jag körde bilen igenom biltvätten i stället för att handtvätta. Utflykter ställdes in. Resor ställdes in. Om resorna genomfördes var det sjukskrivning en eller några dagar för återhämtning beroende på hur lång och tuff resan varit.
Syssla efter syssla förenklades, sköts fram eller ställdes in.
Med ojämna mellanrum, när mitt batteri visade lite energi, försökte jag springa. Att träna satt i ryggmärgen. En gång i tiden hade jag haft egen motionskrönika i tidningen och jag »visste« att det var rätt väg att gå om jag skulle bli frisk och stark.
Vid den här tidpunkten hade jag ännu ingen aning vad det var för skit jag drogs med. Googlade naturligtvis. Men inget stämde till punkt och pricka.
När jag sprang kunde jag inte, som tidigare, öppna i ett någorlunda tempo. Jag måste börja gå, sedan öka lite undan för undan för att mot slutet av sträckan kunna löpa fullt. Då kändes det bra.
Det kunde också kännas bra, nästan som vanligt, upp till någon timme efter löpningen. Men sedan kom huvudvärken och en feberkänsla á la influensa.
Dagen, eller till och med dagarna, efter en löpning var det fruktansvärt jobbigt. Det var inget snack om att det var något konstigt fel. Något allvarligt konstigt fel.
Jag gick till läkaren på vårdcentralen och gjorde mitt allra bästa för att försöka förklara hur dåligt min kropp fungerade. Att det måste vara något systemfel. Självklart skulle han lyssna och förstå. Trodde jag.
Men läkaren tittade frågande och skeptiskt på mig.
– Blir du sjuk när du springer får du väl låta bli, sade han.
Det togs en del prover. Men inget som visade något fel. Så var det med den saken.
– Det är bara prima liv, sade läkaren.
– Hmm, sade jag.
– Du måste tänka på att du börjar bli gammal. Då tar det emot lite mer, sade han.
– 52 år. Hmm, sade jag.
– Det låter inte som du håller med mig, sade läkaren.
– Nää, det här är inte gammeln. Det här är något helt annat, sade jag.
Jag var dit flera gånger. Inget resultat alls. Redan vid det andra besöket började han resa sig upp när jag varit i rummet i typ två minuter.
Så där läkare gör när de markerar för en patient att det är dags att gå.
Innan sjukdomen hade jag inte mycket till sjukhistoria. Dålig rygg, en gammal fotbollsskada i form av ett avslitet korsband och ett par bortopererade halsmandlar.
Vid sjukdomsutbrottet fick jag, förutom den overkliga tröttheten och det konstiga hjärtat, en väldigt gasig och rinnande ibs-mage, en flera-lager-brun tunga, rinnande ögon och så mycket blåsor i munnen att
det ofta var svårt att prata.
Tänk om jag rabblat alla de här symtomen hos läkaren. Då hade jag garanterat blivit nedtryckt i en tvångströja.
Ett år efter sjukdebuten var Ing-mari och jag på väg för att titta på SM i skidor på Södra berget. Vi parkerade nedanför berget och gick i starkt motlut uppför, mot skidtävlingarna.
Tidigare en plättlätt sak för mig. Nu forsade svetten och jag fick inte åt mig luften. Bröstet hävde sig ut och in. Hjärtat hoppade nästan ur kroppen. Men ingen luft. Panik.
Det gick lång tid. Tyckte jag.
Så slank det ner några luftslörpar. Girigt och stötvis sög jag i mig fler. Det släppte.
Vi såg sedan hur Marcus Hellner och Charlotte Kalla hoppskejtade uppför spårets brantaste backe. Där hade jag själv sprungit intervaller för ett och ett halvt år sedan.
Månader och något år gick och till slut var jag tvingad att gå ner och jobba åttio procent. Jag tog bort onsdagarna så jag bara behövde jobba två dagar innan jag fick en återhämtningsdag.
Rutschkanan i livet fortsatte trots att jag, varje morgon en ny dag startade, hoppades att det skulle börja kännas bättre.
Jag försökte, så gott det gick, att mörka min situation för familj, vänner och bekanta. Jag visste att sjukdomen var en svår jävel att förklara för mig själv. Att förklara den för andra ville jag inte ens tänka på. Min dåliga rygg var en tillgång i det läget. Den använde jag både när det gällde sjukskrivningar och när jag akut tvingades
ställa in saker.
Ibland trodde och hoppades jag att det skulle lösa sig bara jag åkte iväg. Men resorna blev alltid jobbigare än tänkt. Under en golfresa utomlands fick jag skylla på ryggen. Igen. När batteriet tog slut. Jag låg kvar på rummet när de andra spelade golf. På utlandssemestrar hamnade jag också ofta i sängen på rummet när de andra var ute på äventyr.
Så lusten och viljan var det inget fel på. Men jag fick hela tiden betala ett högt pris när jag ville delta i livet.
För varje ansträngning blev jag något hack sämre i sjukdomen.
Mindre ansträngning var lika med mindre hack. En jätteansträngning var ett hugg med en yxa.
Jag upptäckte att sjukdomen var listig som en gammal rävhona.
När jag hamnade i en situation där jag var tvingad att ösa på för fullt, verkligen gå i botten både fysiskt och psykiskt, reagerade först sjukdomen med att »det här gick ju bra«. Jag låg där och väntade på smällen som inte kom.
Det kunde dröja några timmar, en dag. Kanske längre. Sedan gav sjukdomen igen med full kraft. De yxhuggen ledde till framstupa sidoläge i många dagar. Då kändes det direkt att det var en försämring jag skulle få dras med i evigheters evighet.
Familj och nära vänner reagerade säkert och tyckte jag blivit konstig.
För jag blev liggande i soffa och säng mer och mer av tiden samtidigt som jag ibland var med i matchen. När jag var på fest, på golfbanan, i mataffären eller på restaurangen kunde det väl inte vara något fel på mig?
Jag märkte att jag började ändra på hur jag gjorde saker. Tidigt valde jag så ofta som möjligt bort »hög armföring«. En hårtvätt slet hårt på allmäntillståndet och gav omedelbart ett mycket tröttare huvud.
Det prioriterades ner. Köksgrejor som tallrikar, fat, skålar och glas flyttades ner från höga till låga hyllor eller fick stå på diskbänken.
Händer ovanför huvudet gjorde på något vis att hjärtat tog fart, »höga händer« tog alltså mycket kraft. En trasig glödlampa i taket byttes inte alls.
Dammsugning under soffor och sängar valde jag också bort helt.
Det var de stora dammtussarnas tid. Att flytta kroppen i höjdled kostade verkligen på.
Själva uppstigningen från sängliggande tog mycket mer än när jag var frisk. När jag väl var på benen fick jag också betala mer än tidigare.
Men inte lika mycket som vid själva uppstigningen. Det kostade också på mer att stå stilla, som vid rakning eller stående pissning, än att röra mig.
Jag började kunna läsa av sjukdomen lite bättre. Exempelvis kände jag tröttheten växa bakom ögonen när jag var aktiv. Efter nio hål på golfbanan ville jag inte kliva av, speciellt inte om jag var på väg mot ett bra resultat. Då fanns två alternativ. Kliva av och komma lite lindrigare undan. Fortsätta och betala med ytterligare någon dag i sängen.
På jobbet lutade jag stolen så mycket det gick. Och alltid fötterna på skrivbordet. Så man kan säga att jag jobbade, skrev artiklar, i liggande ställning. Även på jobbet kände jag hur trötthetsklumpen bakom ögonen växte i lite olika takt beroende på vad jag gjorde.
När det inte var läge att åka hem för återhämtning blev det vilrummet.
Eller stora toaletten där det gick att krypa ner på golvet och blunda en stund.
Sist men absolut inte minst måste jag tidigt ta hänsyn till trappor.
Trappor var en riktig storbov. Andnöd på direkten och lång tid att återhämta mig. Det blev rulltrappor och hissar så långt det var möjligt.
Långsamt började vardagen stöpas om. Alla tidigare grundregler ändrades. Jag tvingades acceptera sjukdomen och anpassa mig efter den. Om jag inte gjorde det stal den för mycket av mitt liv.
Nu förstod jag att sjukdomen inte bara var en svår jävel att förklara.
Den var också en svår jävel att kämpa mot.
Jag som var så stark och orkade allt.
Vad var det som hände?


Jag lösgör mig ur det vaken-drömmande tillståndet. Blicken mot fönstret. 10:01.
Skulle behöva ett toabesök igen. Tänker bort det. Ungefär som när man gjorde lumpen och lekte krig i skogen under kallaste vintern.
Ettan ett par gånger om dagen. Tvåan när man kom hem till luckan på fredagar. Till slut vande sig kroppen.
Halvreser mig genom att trycka armbågarna mot madrassen. Drar sedan till mig datorn, klickar på Aftonbladet, men känner att jag inte orkar läsa. Slår på p1 på radion i stället. Min kanal. Glider ner på hela ryggen igen. Blundar och lyssnar.