Många av dygnets timmar ligger jag bara och blundar. Om inte hoppet skulle finnas är tillvaron som helltidsliggande, nästan heltidsblundande, varelse totalt värdelös.

Kapitel 1

31 DECEMBER 2016 | 05:58 – 08:50

Den digitala klockan visar 05:58. Senast jag tittade var den 04:13.
Natten är på väg att bli dag även om det fortfarande dröjer en stund innan det börjar ljusna.
I tanken frågar jag mig själv:
– Hur mår du?
Jag svarar:
– Så jävla dåligt. Jag har levt i över 60 år och jag har aldrig mått sämre än jag gör i just detta ögonblick.
Under natten har sömnen varit fragmentarisk. Vakna, somna, vakna, somna.
Armarna har domnat. Andningen har varit ansträngd. Händer och fötter har varit iskalla och tinnitusen har tjutit. De två toabesöken har varit mer än plågsamma. Första till stora toan, 19 steg dit och 19 tillbaka.
Stegen stapplande. Jag ströps inifrån. Som om händer var inne i kroppen och tryckte till runt hjärta, lungor och artärer.
Andningen kom väsande och stötvis. Svullna korvfingrar, svullna händer, som efter en lång löpning i varmt väder.
Andra svängen valde jag lilla toan, tio steg dit och tio tillbaka.
Närmare. Men kanske jobbigare då det är bökigare att tränga ner rumpan på stolen.
Ett svårt val i natten.
Jag vred upp persiennerna i sovrummet efter andra rundan. På dagen vill jag ha dem nere, inte ha in så mycket sol och ljus. På natten känns det trösterikt. Att få en glimt av stjärnorna.
Från där jag ligger ser jag tvärs över Sundsvallsbukten till Södra berget. Framförallt den blinkande 216 meter höga tv-masten. Men också det röda skenet från hotellet och ett par mindre ljuskällor vid sidan om.
Det är 18 timmar kvar av gamla 2016. 18 timmar till nya 2017.
Vi är ett gäng som firat nyår tillsammans sedan 1980-talet. En gång tidigare har jag ställt in. Efter två dödsfall i familjen strax före nyårsafton.
I dag ställer jag in för andra gången. Jag har flaggat det för min särbo Ing-mari Åslund. Att hon troligtvis får fira med de andra. Utan mig. Jag kan inte. Orkar inte. Jag blir hemma.
Jag funderar på att stämpla ut. För gott. Från livet.
Det är det jag har i mitt huvud. Inte raketer, champagne och firande av ett gott nytt 2017.
Det är ett inihelvetesjävlaskit att börja tänka i de banorna. Det har gått långt innan man börjar känna att det skulle vara skönare att vara död än att leva.
Jag frågar:
– Hur tänker du? Du har världens bästa barn. Du har världens bästa särbo. Du har barnbarn. Du har en massa fina kamrater som både ringer och hälsar på.
Jag svarar:
– Det är klart det gör ont så in i helvete att lämna alla. Det förstår du väl? Att inte få veta vad som händer. Att dö är inte direkt förstahandsalternativet. Men det går inte att leva så här.
För sju och en halv månad sedan började jag en behandling jag trodde på. Den skulle göra mig frisk. Eller åtminstone väldigt mycket bättre.
Ibland har det också tänts ett hopp. Det har pirrat till av något som liknar energi i kroppen. Den enorma tröttheten bakom ögonen har för några korta ögonblick gett vika. Eller åtminstone inte varit lika påtaglig.
Men det var nog bara som jag inbillade mig. För nu har jag passerat tidsgränsen för när medicinen kan hjälpa. Och det har blivit värre än tidigare. I både kropp och knopp.
Som ett träsk drar sjukdomen ner mig. Lite åt gången, undan för undan. Kanske bättre jämföra med en börskurva. Fast tvärtom. Några småtoppar ibland, men på sikt stadigt på väg nedåt.
Jag kämpar men vet att jag kommer att förlora. Ju mer jag kämpar desto sämre blir jag.
I nästa sekund har mörkret släppt fram det gryningsgrå. Jag somnade visst till. Vad skönt. Kompisen på Södra berget blinkar fortfarande till mig, men inte lika klart. Snart kommer han inte att synas längre. I morgon natt är han tillbaka och blinkar.
Det är dags för en kopp kaffe och en mjuk smörgås med ost.
Jag ligger och morgonfikar. Och äter. Och kvällsfikar. Jag ligger nästan alltid. I snitt 23 timmar om dygnet. Då läser jag, tittar på tv, googlar, pratar i telefon, längtar efter livet. Många av timmarna ligger jag bara och blundar. De timmarna blir fler och fler.
Nu har jag anlitat en firma som städar. Mat beställer jag på nätet. Den körs hit med bil. Det är som med nyårsafton. Jag orkar inte.
Jag har blivit lite som Fantomen. Någon gång ibland lämnade han Dödskallegrottan och gick på gatorna som en vanlig man.
Jag lämnar lägenheten ibland och går på gatorna som en vanlig man. Men då känner jag mig inte som Fantomen.
Det är inte lätt att dö. Känslomässigt tufft, förstås. Men också praktiskt.
Rep, tåg, skjutvapen, vatten, höga byggnader och allt sånt går bort. Att kema, medicinera, skulle vara tänkbart. Men man vet inte. Rätt vad det är vänder magen ut och in på sig själv och så är man lika odöd som tidigare.
Jag har googlat mig fram till en dödsklinik utomlands. Många svenskar åker dit för att avsluta sina liv. En del med min sjukdom. Så de kanske tar emot mig. Det är inte så dyrt som jag trodde.
Om man ser till hela världen är det ingen stor dramatik att just jag ska dö. Så tänker jag. Väldigt pyttelitet blir det om man tänker på vilken omsättning av människor det är på den här planeten. Vi kliver på och av livets buss hela tiden. Kliver på vid en hållplats och av vid en annan. En del hinner knappt på bussen. En del åker kortare sträckor och en del vägrar nästan kliva av. Blir över 100 år.
Sedan rullar bussen vidare. Som tidigare.
Jag är över 60 år och har levt ett väldigt bra liv. Jag ska inte klaga.
Det är långt ifrån alla som haft den förmånen.
Det värsta är att börja prata om det. Med barn och särbo och nära och kära. Jag vill ju inte göra de jag älskar mest i den här världen jätteledsna.
Men så kanske det blir. De kommer nog tycka att jag väljer att lämna dem utan giltigt förfall. Att jag inte är så sjuk. Att jag borde kämpa. Att det kan bli bättre. Att det räcker att jag ligger där i sängen även om jag inte orkar leka med barnbarnen. Även om jag bara ligger där och blundar. Hjälpa mig jättemycket ska de göra, kommer de att säga.
Mycket känslor och många tårar.
Men jag hoppas de väljer att sitta kvar och lyssna. Det är faktiskt så illa. Jag har giltigt förfall. De är kloka och till slut kommer de att förstå.
Det är en allvarlig dag det här. Inte deppig, så känns det inte. Jag ska inte dö i dag eller i morgon. Inte ens nästa år, kanske. Eller ens om två år. Men man måste få tid att vänja sig. Jag får det, för inne i min kupa surrar det hela tiden. Men nära och kära måste också få tid.
Processen måste igång.
Inne i mitt huvud mal Lars Forsells text: Ett sista glas.
Det är Miriam Bryants röst jag hör.


En stöter ut, en lägger vid
Och livet tar och livet ger
Jag går min väg, men stanna ni
Godnatt, må glädjen lysa er


Jag rycker till. Mobilen väcker mig ur tankarna. Det är min dotter Maria. Jag ruskar fram en annan sinnesstämning och trycker på svara.
– Men hej min älskade dotter. Ringer du redan?
– Jag ska iväg och vet inte om det finns täckning dit jag ska. Så jag säger Gott nytt år nu så hörs vi i morrn.
– Gott nytt år på dig själv. Lova att köra försiktigt och var rädd om dig. Allt bra?
– Bara bra med mig. Bra med dig också?
– Nja, det är väl lite segt. Jag har haft bättre dagar. Men så farligt är det inte.
De vet att det är som det är. På ett ungefär. Men jag vill inte att de går runt och tänker på det i sin vardag. Samtidigt, om jag ska börja prata om att stämpla ut, måste jag ha sått lite frön här och där. Jag har läst om svårt sjuka människor som tycker det är fruktansvärt för att de troligtvis kommer att dö. För mig är det tvärtom. Jag tycker det är fruktansvärt för att jag troligtvis inte kommer att dö. Om jag inte tar tag i saker medan jag kan kanske jag blir liggande i den här sängen i tio år till. Att tyna bort under tio års tid. Tanken är så skrämmande att det till varje pris måste undvikas.
Hörde en tränare uttala sig under fotbolls-EM tidigare i år. Hans lag hade gått långt i turneringen utan att ha vunnit någon match.
Tränaren var nöjd, men insatsen ifrågasattes av journalister.
– Skulle du verkligen kunna tänka dig att vinna hela EM utan att vinna en enda match under ordinarie tid, frågade en journalist.
– Utan tvekan. Var skriver jag på någonstans, svarade tränaren.
Jag skulle vilja ha ett dödskontrakt. Om jag inte blir bättre skulle jag vilja dö i sömnen. Kontraktet skulle börja gälla om ett halvår. Från första juni 2017 till sista december 2017. När som helst under den tiden kan den komma. Utan att jag vet om det.
Vad skönt.
Då skulle jag inte behöva riva upp himmel och jord med alla runt omkring. Bara lägga igen ögonen på ett för alla parter någorlunda vettigt sätt.
Jag frågar mig själv:
– Menar du det på allvar?
– Utan tvekan. Var skriver jag på någonstans?