Ing-mari gick med mig två mil från Björklinge till Uppsala. Vi var särbos under de svåra, ME-sjuka, åren och pratade om det. Det är verkligen inte lätt att vara anhörig. Heller.

Ing-mari och jag pratade om de tuffa åren – och hur svårt det är att vara anhörig

2 maj 2022
Dag 15
Nånstans intill Björklinge – Uppsala – 25 km

En lugn dag skulle det bli. Efter gårdagens maratonvandring, Tittade i appen. Strålande väder. Laddade med kortärmat och noll huvudplagg. På gränsen att jag tog kortbyxorna.
Kom ut på slätten i Uppland. 600 sekundmeter – rakt i nyllet. Hujedamig vilken kamp de första sex kilometerna.

Hade stämt träff med Ing-mari i Björklinge. Typ två mil från Uppsala. Ing-Mari som jag var särbo med under alla tuffa, ME-sjuka, år. Det tog slut sedan jag blivit frisk, eller i alla fall hundratusen gånger bättre än när det var som värst.
Vi pratar en hel del om den tuffa tiden. Jag kommer ihåg att hon liksom inte ville ta till sig att jag var så sjuk.
– Det blir bättre ska du se, sade hon.
Men det låg mer bakom är jag förstod. Hon hade tidigare varit tillsammans med en man som blev svårt sjuk. Hon ville verkligen inte råka ut för det igen. Men det gjorde hon alltså.
Jag kommer också ihåg att jag ville övertyga henne om att jag var svårt sjuk. Jag skrev ut alla symtomen från sjukdomen ME som fanns, Kanadakriterierna. Och passade på när vi var på väg i bilen. Så hon inte skulle kunna hitta på något annat.

Tog min hand
Hon läste länge. Tänkte. Sade sedan att ja, jo, allt detta kunde nog stämma med mina symtom. Jag sade i min tur att jag inte var mycket att vara tillsammans med. Och att jag förstod om hon ville kliva av. Inte bilen, men förhållandet.
Hon satt tyst en stund. Sedan tog hon min hand. 
Det är klart det var starkt. Några tårar kom.
Så vi fortsatte. Tillsammans. Jag tyckte det var förjävligt. Rent ut sagt. Jag hade träffat en kanontjej och ville bjuda på mitt bästa jag. Och så dög jag ingenting till. 
Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Allt mindre riktiga Björn. Allt mer sjuka Björn.
Ändå var det fina år. Tillsammans med Ing-mari. Hon säger också att hon kommer ihåg det så, att det var bra år. Om man bortser från sjukdomen. ME-mässigt var det mina värsta år. Jag förvann och orkade till slut inte träffa någon längre än korta stunder. Inte Ing.mari. Inte mina barn.

Ingenting att vänta på
Ing-mari sa idag och har sagt tidigare att hon känner så för de anhöriga. Det har varit hennes roll i livet. Att stå bredvid människor som varit svårt sjuka. 
– Man beter sig till slut som man är sjuk själv, man blir medberoende. Och under så många år. Mitt eget liv blev satt på vänt och så finns det troligtvis ingenting att vänta på. Den situationen är så svår.
Det är mycket som är svårt för de anhöriga. Som ingen kan förstå. Så mycket att stå ut med och ingen rätt att bli arg och ledsen. Man är ju den som är frisk.
Vi traskar fram efter så tråkiga vägar. I blåsten. Långtradarna skickar på oss luftchocker så vi studsar några meter tillbaka. Ändå känns det inte långt. Eller tråkigt.
Uppsala domkyrka börjar vi se över en mil kvar. Den växer sedan undan för undan. För varje steg vi tar. Till slut är vi framme. Och domkyrkan står där i all sin prakt.
Nu är det inte långt till Stockholm. Men först rast vila några dagar i Uppsala.
Glöm inte bort att blåsa några kamrater på namn till För bättre ME-vård. Namninsamlingen finns på hemsidan.

1)Det blåste snålt på Uppsalaslätten i dag. Kanhända fick en och annan vandrare några extra gruskorn att tampas med. 2-3-4) Med över en mil kvar till Uppsala kunde man se hur domkyrkan tornade upp sig långt, långt borta. Sen, för varje steg vi tog, kom den närmare och närmare. Till slut stod den där i all sin prakt.

1 thought on “Ing-mari och jag pratade om de tuffa åren – och hur svårt det är att vara anhörig

  1. Berörande och fint skrivet om att vara anhörig.
    Heja på Björn, nu är det inte långt kvar. Det har varit en förmån att få följa din färd på din blogg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.